Läsveckans novell

Jolin Slotte: När två blir tre och tre blir två, utskriftsvänlig version (pdf)
Jolin Slotte: När två blir tre och tre blir två, utskriftsvänlig version med Läsveckans 2026 utseende (pdf).
Boktips och frågor som stöd för klassdiskussioner eller novellanalys.

Jolin Slotte: När två blir tre och tre blir två

Du som läser det här ska veta att
allt du hört om det som hände är lögn.
Jag är säker på att du vet vad jag menar.

Den våren pratade ingen om nånting annat.
Alla pratade om det som hände i Nizzas gamla skola
och alla pratade om det som hände oss.
Det är därför jag måste berätta.

Jag måste berätta om det som hände på riktigt.
Det gick så många rykten.
Det skrevs artiklar och pratades i nyheter
och plötsligt var alla vuxna oroliga.

Men ingenting av det som skrevs var sant.
Jag vet det, för jag var där.
Det var jag som förlorade min bästa vän.

Därför vill jag berätta
och därför börjar vi där, just den dagen.
Vi börjar i 8B:s klassrum i Sanduddens skola
första dagen efter jullovet.

Jag är fjorton år gammal och går i åttan.
Min bästa vän är Momo.
Min bästa vän har alltid varit Momo.
Så när jag vaknar första morgonen efter jullovet
tror jag att det alltid kommer att vara så.

Jag har fel. Jag har så jävla fel.
Den dagen blir början på slutet.

***

Första morgonen efter jullovet
är det stökigare än vanligt i klassen.
Före timmen pratar vi om julklappar
och vad vi gjort under lovet.
Vi pratar om hur mycket vi hatar att vakna tidigt
och vi pratar om hur mycket vi hatar skolan,
prov och våra lärare.

Ingen av oss vill vara i skolan.
Vi är högljudda och stökiga,
så när vår lärare Sanna kommer in
ropar hon med sin argaste röst:
– TYSTA! Vi har fått sällskap! Titta hitåt!

Sanna ställer ner en hög med böcker på sitt bord.
Bredvid henne står någon jag aldrig sett förut.
Denna någon är i vår ålder och
klädd i svarta jeans och svart huppare.
Jag tittar på Momo som tittar tillbaka på mig.

– Det här är Nizza som börjar i vår klass idag,
säger Sanna. Var snälla och ta emot Nizza väl!

Sanna säger att det kan vara skrämmande att byta skola,
särskilt när man går i åttan.
Hon säger att det är därför vi ska vara snälla med Nizza.
Nizza säger ingenting, stirrar bara i golvet.

– Du kan ta den tomma platsen längst bak,
säger Sanna och Nizza sätter sig,
fortfarande utan att säga ett ord.

***

Redan på matrasten vet alla i klassen vad som hänt.
Frida har hört av nån som har hört av nån annan
att det hade blivit bråk i Nizzas tidigare skola.
Någon i Nizzas tidigare skola har lagt ut en video
som flera på vår klass redan sett.

Videon är kaotisk och oskarp.
Det är svårt att se vad som händer,
men man förstår att det är ett slagsmål.
Det hörs rop, svordomar och den som filmar ropar högt:
– Slå! Sparka för helvete! Döda rövhålet!

På kvällen tittar jag på videon om och om igen.
Jag försöker tyda vad som händer
och jag läser alla kommentarer jag hittar på nätet.
”Nizza är helt jävla galen!”
”Vitsit mikä sekopää!”
”En sån typ borde låsas in och aldrig släppas ut!”

***

Nästa dag vaknar jag med en klump i magen.
Jag undrar vad som hände när kameran stängdes av.

– Jag hade en kniv med till skolan.
Det var därför jag blev utkastad,
berättar Nizza för Momo och mig.

Det är andra dagen Nizza går i vår klass.
Vi står vid kanten av ishockeyrinken
och tittar på våra klasskamrater som skrinnar.
Vi tre har glömt skridskorna hemma.

Momo tittar på mig och sedan på Nizza.
– Varför hade du kniv med till skolan?

Jag hör att Momo darrar lite på rösten.
– Äh, jag vet inte. Jag bara ville det, svarar Nizza
och drar upp huvan på sin jacka.

Det är en kall januaridag
och jag fryser om fingrarna.
Jag trycker dem djupare ner i fickorna.
Vi står tysta en stund, tills Momo harklar sig.

– Det där kan inte stämma, säger Momo.
Hur skulle de ens ha vetat att du hade en kniv
om du inte gjort nånting med den.
– Kanske jag gjorde nånting med den då, säger Nizza.
– Vad gjorde du? frågar Momo.
– Ni har helt säkert sett videon, så ni vet nog,
svarar Nizza.

Jag vill fråga mera, men vågar inte.
”Döda rövhålet”, hade någon ropat på videon.
Men vem var det som skulle dödas?
Och vem var det som skulle döda?

– Jag vet att alla tycker jag är sjuk i huvudet, säger Nizza.
– Neeej, det tror jag inte, ljuger jag, fast jag vet att Nizza har rätt.
– Jag vet vad det står om mig på nätet. Jag är inte dum!
– Äh, skit i vad andra säger. Vi bryr oss inte, säger Momo.

Jag vet att Momo menar allvar.
Momo bryr inte sig om vad andra säger.
Jag vet inte om det stämmer för mig.
Men jag vet att det som händer sen inte är Nizzas fel.
Det är inte heller Momos fel.

Det som senare står i tidningarna och på nätet är lögn.
I tidningarna står det att Nizza inte hade några vänner.
Det står att Nizza hotade oss och att vi var rädda.
Ingenting av det är sant.

Det som är sant är att vår skoldag slutar klockan tre den dagen.
Det är också sant att Nizza ska ta bussen som går halv fyra.
Momo, jag och Nizza hänger tillsammans vid hållplatsen.
Vi säger det inte högt, men jag vet att vi alla tänker det:
Momo och jag vill inte lämna Nizza ensam.
Vi vet att det finns de i vår skola som inte vill ha Nizza där.

Vi står på hållplatsen när vi ser dem komma.
Nizza ser dem först.
Det är väl så att när man är mobbad
lär man sig att akta sig.
De kommer i en klunga. De är sju-åtta typer.
De pratar med varandra, de skrattar.
De går med bestämda steg.

När de ser Nizza börjar de springa.
De springer mot oss och börjar ropa.

– Där är rövhålet! Spring!

Jag känner igen rösten från videon.
Jag ser hur skrämd Nizza plötsligt ser ut.
Momo och jag ställer oss mellan Nizza
och klungan av ungdomar som närmar sig.

– Trodde du att vi skulle glömma bort dig
bara för att du bytte skola? ropar rösten.

I ögonvrån ser jag hur Nizza plockar fram något ur fickan.
Knivbladet blänker till i ljuset från gatlyktan.
– Sätt bort kniven, säger Momo. Vi skyddar dig.
– Ni förstår inte, det går inte att skydda sig mot dem,
säger Nizza. Ni vet inte vad de har gjort mot mig.

Allt går så fort. Plötsligt är de framme vid oss.
Jag hinner inte förstå vad som händer.
Jag känner hur jag får ett slag i huvudet
och plötsligt ligger jag på marken.

Jag försöker skydda mitt huvud.
Jag får en spark i magen och en i armen.
Jag har snö i munnen och snö i nacken.
Det ringer i mina öron och jag hinner tänka
att det här inte kan vara sant.
Det här kan inte hända mig.
Det här kan inte hända oss.

Det är då jag hör Momo skrika till.
Det är ett skrik jag aldrig kommer att glömma.
Det är det sista jag hör innan allt blir svart och jag svimmar.

Jag vet att du vill veta mera,
men det är allt jag vet om det som hände.
Jag vet faktiskt inte mer.
Du som läser det här ska ändå veta
att allt du hört om det som hänt är lögn.

Jolin Slotte: När två blir tre och tre blir två, utskriftsvänlig version (pdf)
Boktips och frågor som stöd för klassdiskussioner eller novellanalys.

© Läscentrum, 2026

Jolin Slotte är uppvuxen i Karleby och bor i Nyland. Hon skriver prosa, lyrik, dramatik och lättläst.